Livet på vår planet står inför ett akut hot. Bland lösningarna finns vitt skilda idéer såsom att vi måste leva enklare, att miljöeffekter ska marknadsprissättas eller att miljöförstörelse ska beskattas. Att särskilt miljöfarliga aktiviteter ska förbjudas, att offentliga budgetar ska stödja miljöinnovation och att den som förstör miljön ska kunna stämmas i domstol, osv. De kan alla ha sina poänger, men jag lanserar nu en helt annan och billigare idé.

I mitt arbete som försäljningsansvarig hos en tillverkare av vindkraftverk talar jag dagligen med dem som står i begrepp att köpa ett eller flera vindkraftverk och därmed lär jag känna deras problem både på bredden och på djupet. Så vilka tror du att dessa köpare är? Kommuner, storföretag, pensionsfonder, riskkapital eller kanske energibolag? Jodå, de förekommer allihop men det är inte dessa som byggt flertalet av svenska vindkraftprojekt. Dessa vars röster jag hör dagligen hörs tyvärr sällan i massmedia. De är lantbrukare, kooperativ, familjeägda fastighetsbolag och entreprenörer med det gemensamt att de är beredda att gräva djupt i fickorna, pantsätta eller sälja egendomar samt investera oerhört mycket tid baserat på övertygelsen att det måste vara bra ekonomi (hushållning) att producera vår ädlaste energibärare, el, ur en källa som aldrig sinar. Att en gång så en gröda som skördar sig själv, att äga en oljekälla som aldrig sinar och att äga en verksamhet som kräver ett minimum av tillsyn. Jag anser dem vara hjältar.

Hjältar, eftersom hindren de behöver ta sig över för att nå sitt mål är så otaliga. Det är allt från tuffa bankvillkor till strikta bullernormer och risk för nedisning av vingarna. Stökiga markentreprenörer, trögförhandlade turbinleverantörsavtal, låga el-priser och svårprognosticerad prisutveckling för el-certifikat. Tålamodstestande prövningar, men oftast hanterbara.

Vad som däremot utan konkurrens ger mest omfattande förseningar och oförutsebarhet är svenska myndigheters sätt att handlägga vindkraftärenden. Den som tycker företagande är krångligt i allmänhet har här ett riktigt långdistanslopp att se fram emot. Dessvärre med oklar längd, utan snitslad bana och utan karta. Ett bygglov för två vindkraftverk kan ta tolv år innan lagakraftvinnande. Ett kommunägt elnätsbolag kan skicka tillbaka en blankett efter varje ruta de har synpunkter på under ett halvår. Försvarsmakten ändrar givna besked veckovis. Naturvårdsverket vill bevara ett stort antal utsjöbankar utan att tro att de rymmer något skyddsvärt. Flygplatspersonal kan besvara frågan om hur högt tilltänkt vindkraftverk i industriområde får lov att vara med ett nej. Kommunalråd kan kräva ersättning i form av bygdepeng i gengäld för tillstyrkande av projekt och ett kommunalt nej i miljötillståndsärenden behöver inte baseras på prövning och går därefter inte att överklaga. Och så vidare.

Jag frågade nyligen en företagare som byggt vindkraftverk i många europeiska länder, varav flera som vi svenskar inte brukar se upp till avseende myndighetsapparat, om det inte kunde hjälpa att anlita juridisk expertis för att formulera ärendet glasklart och därmed öka förutsebarhet och minska handläggningstiden. Svaret blev ett resolut nej, med motiveringen att byggnadskontoret ägnar sig åt tyckande och tänkande och en jurist skulle bara göra dem avoga. Axel Oxenstierna hade roterat i sin grav och August Strindberg skulle ha stoff till en dignande uppföljare till Röda rummet. Det mest anmärkningsvärda är att detta inte handlar om vilka ärenden som helst, utan om insatser som faktiskt kan rädda vår planet. Med privata pengar.

Vad kan då göras? Jag har några förslag:

  1. Lagstiftaren behöver fatta mod att stifta tydliga lagar.
  2. De som tillämpar lagen genom myndighetsutövning behöver fatta mod till generös, snabb och tydlig tillämpning av lagen.
  3. Sökanden bör skaffa avsevärt mer juridisk hjälp, sluta lita på kommunen som om den vore en omtänksam och upplyst gud. För att rensa ut avarter kunde fler stämningar av myndigheter vara förtjänstfullt.
  4. Våra ministrar och kommunnämndsledamöter behöver inse att de är verksamhetschefer och faktiskt tillse att de myndigheter och bolag som sorterar under respektive departement eller kommun gör det de ska och inte ägnar sig åt viljelöshet eller obstruktion.
  5. Vi skulle liksom i Tyskland kunna införa en förnybart-balk, d.v.s. en uppsamling av alla lagrum som berör utbyggnaden av förnybar energi, såsom ekonomisk ersättning, tillståndsgivning, elnätanslutning o.s.v. Där råder glasklarhet om villkoren och därmed är företagarvillkoren avsevärt gynnsammare och konflikterna betydligt färre. Det ger också resultat – för ett par år sedan ägdes 97% av tysk vindkraft av andra än konventionella energibolag. Tänk så bra det vore för maktspridningen och en sund utveckling av energimarknaden!

Pontus Löfstrand, EWT